ryttarcrew

det finns en häst till i mitt liv, den lilla fina B-ponnyn.. född och levt hela sitt liv på en stor ridskola med asmycket folk... han har bukopererats och blivit frisk, jag var ute och gick med han, ett ansvar som inte så många fick ta på ridskolan, jag fodrade han och fick ta ansvar över hästen jag älskade mest av alla.  Det är inte många ridskole hästar som ens reagerar när människor kommer in i boxen, men Biztro vart alltid glad. världens finaste. jag skötte han i flera år utan att vara skötare men sen var skötare i 5 år... han var hästen jag levde för. Jag kämpade verkligen för att få köpa honom, men mamma och pappa sa nej. vi hade inte råd och han var för liten, och det var inte en tanke på att ens köpa häst. jag hade en medryttarhäst, Reno, som jag red i 2 år, han var sjuk hade kvikendrag, men jag sa till ägaren eftersom jag märkte att han inte mådde bra han hostade och var jättesmal, inte så normalt för ett russ.. jag slutade rida han. ett år senare fick jag reda på att han hade tagits bort, och han hade varit sjuk men plågats hela livet. kommer ihåg hur sjukt arg jag var. jag var ledsen, men mest arg.  Hela tiden har jag haft min Biztro där, sköthästen, han har varit så jävla bäst alltid. har tappat räkningen på hur många gånger jag glidit ner för hans hals..  önskar att han hade varit min häst, det är två hästar jag älskar no 1 GUcci och no 2 Biztro.. sen har vi min ängel, no3 Reno<3 rörigt inlägg men behövde få ut lite känslor ur hjärnan..